Att det ska ta sådan tid!

Snart har jag varit ”jobbfri” så länge att det är dags för mig att ingå i jobb- och utvecklings­garantin som tillhandahålls av Arbetsförmedlingen. Jag har ingen aning om vad som väntar mig i den, men tre faser lär det vara har jag läst om – för vem känner inte till ”Fas 3”!

Hur kunde det då gå så här långt, att jag fortfarande inte har jobb trots god utbildning, lång arbetslivserfarenhet och en massa nya småkurser på högskolor. Är jag sämre än andra, eller beror det på att jag är kvinna, 50+ och kanske lite dålig på att ”sälja mig” eller vad beror det egentligen på? Kanske får jag rätt på det nu när jag så småningom får en coach av AF – jag ser fram emot det i alla fall!

Jag försökte välja coach för flera månader som jag beskrev i detta inlägg, men responsen av de tre företagen jag sökte coach hos var väldigt skral. Jag ville ju veta lite om dem före jag valde, och alla företag  besvarade inte ens mina mail! Jag trodde företag ville ha kunder och därför var intresserade av att skapa bra relationer, men lång näsa fick jag!

Jag har även varit kund på Trygghetsrådet under en kortare tid, men jag förstod aldrig deras idé – de framhöll att de var så duktiga på sin affärsidé, men jag blev bara uppringd av min ”coach” var tredje månad för att denne ville pricka av mig på någon lista gissar jag – för jag skulle prata om något som jag inte riktigt kände var ”min grej” i ca 10 minuter, sedan var ”coachen” tydligen nöjd och det var tyst i mailboxen och telefonen i ytterligare 3 månader. Efter jag förstått hur det gick till orkade jag inte med Trygghetsrådets coachande längre så de kunde behålla pengarna som min förra arbetsgivare skänkt dem och slapp mig – kul att vissa företag har kommit på en lönsam affärsidé!

Nu har jag läst i Ledarartikeln – ”Fasligt så långsamt” att jag kommer att hamna i Fas 1 med coachning i 30 veckor, därefter väntar Fas 2 under 60 veckor där man kan få utbildning och arbetspraktik, och till sist hamnar man i den omtalade Fas 3 på obestämd tid med någon slags sysselsättning. Egentligen skulle jag främst behöva praktik, så skulle Sverige troligen vara kvitt en person i arbetsmarknadsstatistiken men jag gissar att de har ett ”program” att gå efter så jag inte kommer att få hjälp med en praktikplats på länge!
Nu kanske ni tror jag är en slö typ som bara väntar på att bli serverad en massa åtgärder? Kanske är jag det, eller inte! Jag har själv vid ett flertal tillfällen försökte få en praktikplats, men med min utbildning ska man inte ens vara arbetslös så de presumtiva tillhandahållarna av praktikplatser tror ju att det är något riktigt allvarligt fel på mig som inte har något jobb, så praktikplatsansökningarna har hitintills resulterat i noll intresse från eventuella arbetsgivare.

Jag får väl ta allt med ro och fortsätta att läsa mina enstaka kurser på högskolorna! Trots allt går det ingen nöd på mig mer än att jag känner mig lite utanför samhällsgemenskapen, en liten parasit enligt vissa! Man ska inte bli så ledsen för det – livet är trots allt vad man gör det till, och har man förmågan att se livskvalitén i det man har så mår man rätt bra!