Hur skriver man ett personligt brev till en allmänt hållen annons?

Idag blev jag uppmanad att skriva ett personligt brev till en omöjlig annons! Det var en annons där de sökte ALLT inom IT, hur ska man kunna vara ”personlig” om man inte vet hur man ska rikta det personliga brevet? Jag vet inte hur medvetna folk inom rekryteringsbranschen är – det gäller att vara någorlunda ”personliga” även från arbetsgivarens håll för att kunna åstadkomma ett personligt brev med meningsfullt innehåll när man är arbetssökande.

Att söka personal kan man nästan likställa med en shoppinglista. Om någon ska kunna handla något efter listan man skrivit så måste man vara tydlig! En otydlig arbetsbeskrivning skulle kunna jämställas med en shoppinglista i denna klass:
Jag skulle vilja laga en speciell maträtt! För denna maträtt ska du handla detta åt mig:
Kött,
Mejerivaror,
Kryddor,
Ris,
Grönsaker.
Om jag skulle se en sådan lista skulle jag inte kunna komma fram till vad personen ville få till för mix för att få sin speciella rätt!
Vad ska man ha för grund för att vara intressant för jobbet? (Vad är det egentligen för kött, ris och grönsaker som efterfrågas?)
Vilka speciella egenskaper/kunskaper är högst rankade? (Hur ska man krydda?)
Hur förväntas man utföra arbetet? (Från vilket kök kommer inspirationen till maträtten?)

I deras annons stod inte mycket mer utom en liknande shoppinglista som jag beskrivit ovan, detta är ett utdrag ur deras annons:
Vi söker just nu systemutvecklare/programmerare, exempel:
.Net utvecklare,
systemutvecklare web,
Sharepointutvecklare,
Java,
JBoss,
J2EE,
HTML,
Oracel,
SQL Server,
Data Warehouse,
C,
C++,
C#,
EPiServer,
Cognos,
Visual Basic.
DB2 m.m.
Sedan följer en del floskler som står i alla andra annonser:
Du ska ha minst fem års erfarenhet av liknande arbetsuppgifter,
högskoleexamen,
du talar och skriver flytande svenska och engelska.
Meriterande:
Tidigare konsulterfarenhet,
körkort,
spjutspetskompetens inom något område.
Personliga egenskaper:
du som söker ska vara glad och positiv,
noggrann,
stresstålig och kan hålla många bollar i luften,
har en väl utvecklad servicekänsla,
vill arbeta som konsult för kortare eller längre uppdrag.

Att allt sedan var uppräknat med en sak per rad gjorde ju att annonsen såg välformulerad ut om man bara tittar till storleken på den, men vad fick man veta om vad de egentligen sökte? Egentligen ingenting, för den var så allmänt hållen så de nästan hade kunnat låta bli att skriva den!

Jag undrar – hur sjutton skriver man ett personligt brev till en opersonlig annons? Är det inte lite upp till den presumtive arbetsgivaren att formulera sin annons på ett sådant sätt så man som arbetstagare kan lyfta fram de egenskaper man har som skulle passa för tjänsten? Visst skulle jag kunna skriva ett ”personligt brev” men det skulle ju knappast ha den effekt man vanligtvis vill åstadkomma med ett personligt brev p g a annonsens utformning!
Det var ett konsultbolag som skrivit annonsen, och då är det extra viktigt för de som söker arbete på deras annons att veta vad det är som gör precis deras bolag attraktivt, i deras annons fanns inte ett spår av någon sådan formulering och konsultbolag finns det många av – både bra och dåliga! Är det meningen att man ska Googla fram en uppfattning om företaget d v s man har då störst chans att kunna läsa det negativa?
Här hade företaget i fråga kunnat sälja in sig både hos mig och hos andra via annonsen de hade. Vi som läste annonsen hamnade kanske på olika företag i slutänden, men hade kommit ihåg företaget som något positivt och anlitat deras tjänster i framtiden.

Hade jag bara arbetat i ett eller två år så skulle jag säkert kunnat beskriva det jag lärt mig/gjort under de två åren i ett personligt brev, men har man en rejäl arbetslivserfarenhet så kan man trycka på de saker man har gjort som man tror är intressanta för arbetsgivaren istället för att skriva ner sin hela arbetshistoria som passar in under punkterna som stod i annonsen! I mitt CV står en hel del, så ett personligt brev till denna annons hade med stor sannolikhet inte tillfört det arbetsgivaren eventuellt önskade, men ett personligt möte istället för ett personligt brev hade troligen löst problemet! Den presumtive arbetsgivaren hade fått mitt CV vid ett tidigare tillfälle.

Det finns många tips på nätet om hur man skriver det personliga brevet, det lönar sig att Googla om man vill ha tjänsten!
För att skriva en bra platsannons krävs research, men lite övergripande hjälp finns även för det på nätet!

Rekryteringsträff på Arbetsförmedlingen

Idag var jag på en rekryteringsträff på Arbetsförmedlingen!
Det låter suveränt – arbetsförmedlingen tillhandahåller lokaler så arbetssökande/arbetslösa och arbetsgivare/rekryterare kan träffa varandra och knyta värdefulla kontakter som sedan förhoppningsvis utmynnar i att arbetsgivaren kan tillsatta en vakans och den arbetssökande får något givande arbete som denne är nöjd med!

Hur var det då?
Med risk för många minuspoäng om AF eller min framtida arbetsgivare hittar detta på webben – det var hemskt!
Lokalerna var inte utformade så denna typ av aktivitet skulle kunna genomföras på ett smidigt sätt – rekryterarna var utspridda i tre grupprum och köerna till dem kändes oändliga för att man inte lätt kunde överblicka vilken kö som ledde till rekryterarna. Kön i ett rum såg t ex ut att gå runt hela lokalen, men den bestod av tre separata köer till tre olika rekryterare, kön till ett annat rum var gemensam men såg ut att leda enbart till en rekryterare, vilket medförde att folk omedvetet ”smet förbi” hela kön och när de blev påtalade om deras misstag av irriterade medköande, så blev även ”smitarna” irriterade och gick i många fall ut ur lokalen (för att ställa sig i en annan kö eller för att gå hem?). Sedan anser jag att kötiden kan styras av rekryterarna – det är de som ska ha pondus nog att kunna säga till när intervjun är klar! Idag fanns det många arbetssökande som satt alldeles för länge hos vissa av intervjuvarna och skapade lång kö samt irritation i leden.
Dessutom hade åtminstone ett av företagen skickat rekryterare som enbart hade till uppgift att samla in CV:n och gallra bort de minst passande arbetssökande d v s man hade egentligen inget för att man satt och pratade med ”rekryteraren”, för den som egentligen borde haft intresse av att träffa arbetssökande var inte alls på plats.

Vad händer när man äntligen kommer fram till rekryteraren?
Två gånger efter jag lämnat mitt CV (ena rekryteraren tittade t o m på det, den andre lade de snabbt i en hög för dagens CV utan att kika i det!) blev jag anmodad att titta in på rekryterarens hemsida efter lediga tjänster och även registrera mig där (varför sitter ni här om ni ändå bara vill ha internetbesök frågade jag mig), i två andra av fallen ville rekryterarna gå på lunch (det hade dragit ut på tiden p g a många intervjuer hos rekryterarna) eller hade kanske inbokade andra möten, så de samlade bara in CV:na från folket som stod i ”deras” kö … lite snopet som arbetssökande, när man hoppats på att få växla några ord så man blev ihågkommen …

Varför gick jag dit? Det kändes rätt oseriöst från rekryterarnas sida.

Jag tycker idén med denna sorts rekryteringsträff känns rätt, men det här var inte rätt!

• Lokalerna måste passa för ”kösystem”.
• Rekryterarna ska kunna hålla 3-5 minuters intervjuer med arbetssökande, längre tid är inte försvarbart vid denna typ av event.
• Rekryterarna ska inte avbryta och bara gå därifrån (oavsett tid) om de fortfarande har kö till dem. Rekryterarna skulle istället på ett smidigt sätt kunna avsluta med 3 minuters snabbintervjuer – det skulle se seriösare ut i alla fall och skulle ge oss arbetssökande en indikation på att rekryteraren i fråga åtminstone hade vanligt hederligt bondförnuft mellan öronen!

Nu har jag skällt så det fortfarande osar mellan raderna i dagens blogginlägg, men vi var många som blev besvikna på dagen och jag vill med detta spår på nätet ge uttryck för vad vi kände efter rekryteringsträffen, kanske läser någon med makt att förändra, detta inlägg och tar till sig återkopplingen.

Jobbcoach är det något man bör ha?

Under veckan som gått fick jag för mig att ta kontakt med några jobbcoacher för att se om det kunde vara något för mig. I en av de presumtiva jobbcoachernas automatiska svarsmail stod det att de kommer att höra av sig inom 4 timmar räknat under arbetsdag (kl. 8-16, må-fr). Jag räknade naturligtvis med att bli väckt av en telefonsignal dagen efter jag skickat min förfrågan, men det hände faktiskt inget!
Vid 12-tiden kom det en förfrågan per mail om var jag bodde så de skulle kunna vidarebefordra min förfrågan till ansvarig person, från en av de tre företagen som tillhandahöll jobbcoacher. De andra två företagen har jag inte hört något av alls, kanske vill de bara ha stora grupper av arbetssökande direkt från arbetsförmedlingen! Jag såg bilder på en av bolagens hemsidor med rätt många människor i en grupp – det är kanske så de jobbar!

Vad vill jag med en jobbcoach? Jag tror inte jag får något jobb via dem, men jag hoppas få hjälp med att hitta en praktikplats åt mig. Det kanske låter tokigt för dig som läser detta, men jag trodde det skulle vara lätt för en i mitt bristyrke att hitta en praktikplats. Helt ärligt trodde jag t o m att företag skulle kasta sig över ett sådant erbjudande – så många företag verkar behöva hjälp av min yrkeskategori av olika slag och att då få den hjälpen t o m gratis, borde ju vara riktigt attraktivt! Istället verkar det som om företagen undrar vad som är fel, och tycker antagligen att jag borde kunna skaffa mig ett jobb utan praktikplats.
Det enda problemet jag har är att jag tappat kontakten med mina forna arbetskamrater sedan hela stället jag jobbade på lades ner, så jag har inga referenser att plocka fram. Det var dumt av mig att inte bibehålla kontakten för jag har ett jobb bara jag har två till tre referenter som de får ringa upp.

Jobbjägaren på Kanal 5

Förra veckans program av Jobbjägaren på TV 5 där huvudpersonen hade varit arbetslös i 10 år fick ett jobb på ett Café, var väl så där att titta på. Det var lite för mycket socialpornografi för att jag skulle tycka att det var riktigt bekvämt att se programmet, men jag kunde givetvis ändå inte låta bli!

Jag är inte riktigt bekväm med program som lämnar ut folk för mycket, även om människorna som deltar i programmet tycker att det är OK. Vem vill att någon okänd kommer hem till en och tittar om allt är städat, vad man gör på dagarna, hur mycket tid man ägnar åt att söka jobb m.m.? Jag vill det inte i alla fall, mitt liv innanför min dörr är mitt eget liv som jag vill disponera utan att hela världen (ja, jag tittar på programmet på Kanal 5 Play, och där kan alla som har en dator med hyfsad prestanda se programmet) ska kunna ha inblick i det. Jag inser att deltagarna byter till sig ett jobb genom att lämna ut sig och förhoppningsvis anar de sig till konsekvenserna av att bil en doku-kändis – gör man inte för dumma uttalanden får man folks sympatier, men talar man före man tänker kan omdömet bli hårt!

Huvudpersonen var en rar tjej som försökte efter sin egen förmåga, tråkigt nog kom det fram i programmet att hon ljög för sin man – han fick alla mina sympatier – en riktigt reko kille!  Att avsnittet slutade lyckligt ingår väl i programidén – vi är vana vid att sagor (om man nu kan göra den jämförelsen här) slutar bra, och skulle inte huvudpersonen ha hittat ett arbete med hjälp av Jobbjägaren, så hade ju programidén varit förstörd.

I denna veckas program hjälpte Jobbjägaren mor och son att hitta varsitt arbete. Åter igen grävdes det en hel del i hur familjen levde och vad som pågick i hemmet under dagarna. Deltagarnas interaktion med varandra lämnades ut i TV-rutan och modern skildrades i stundom dålig dager med sina orala utfall mot sina barn.
Även veckans deltagare fick belöning för deras slit i TV-rutan – de fick var sin provanställning, och jag tror det var jobb som passade dem bra! En liten fadd smak fick man dock av att Jobbjägaren/Kanal5 verkade ha tjatat till sig jobben i fråga – kanske mot att arbetsgivarna fick en slags produktplacering i programmen genom att namn och skyltar för arbetsgivarna glimmade förbi när kameran filmade, för huvudpersonerna fick bara provanställningar som det i ett fall inte ens fanns pengar till en förlängning för.

JobbFri = arbetslös = mycket-fri-tid

Jag har aldrig bloggat och vet inte om jag ens kan det, men eftersom jag har mycket fri tid så kan det kanske ge mig lite erfarenhet av att uttrycka mig på internet. Jag finns inte ii ansiktsboken (Facebook alltså), inte på Linkedin heller, och troligtvis inte på något annat ställe som är publikt på det sätt som communities är. Det ironiska med att jag är rädd för att ta plats på internet, är att jag har bortåt 20 internet sites (domäner), men där skyltar jag aldrig med min person eller mitt namn. Givetvis kunde jag lagt ut denna blogg på ett ställe som jag själv äger, men eftersom jag är lite tillbakadragen av mig så skulle jag inte känna mig bekväm med den situationen.

Varför ska jag blogga då – jag som inte ens är bekväm med det?
Ja, jag har ju inget jobb, och kanske kan jag lära mig något av mitt bloggande! Har jag tur läser någon min blogg och kommenterar det jag skriver om – det är väl så man lär sig?

Hur länge kommer jag att vara arbetslös då?
Det vet jag inte – ironiskt nog är det ett underskott av min yrkeskategori, men jag är ju lite äldre och vi betraktas väl som grötiga i huvudet (begynnande alzheimer? *s*) och dessutom inte lika ”hungriga” som de som precis har avslutat sina högskoleutbildningar, så jag gissar på att jag inte blir utvald för något jobb på ett tag. Under tiden tänker jag plugga sådant jag tycker är kul och skörda högskolepoäng – får jag inget jobb så har jag i alla fall haft kul och lärt mig en massa saker, dessutom får jag ett vackert CV att titta på – ja, många högskolepoäng i arbetsrelateradeämnen bländar väl lite i alla fall, så även om jag inte blir utvald så har jag förändrat mitt liv under min arbetsbefriade tid!
Jag hoppas många tar tillfället i akt och sätter sig på skolbänken om de blir arbetslösa, kunskap kan man aldrig få för mycket av och det ger en själv mycket i form av upplevelser!