Att det ska ta sådan tid!

Snart har jag varit ”jobbfri” så länge att det är dags för mig att ingå i jobb- och utvecklings­garantin som tillhandahålls av Arbetsförmedlingen. Jag har ingen aning om vad som väntar mig i den, men tre faser lär det vara har jag läst om – för vem känner inte till ”Fas 3”!

Hur kunde det då gå så här långt, att jag fortfarande inte har jobb trots god utbildning, lång arbetslivserfarenhet och en massa nya småkurser på högskolor. Är jag sämre än andra, eller beror det på att jag är kvinna, 50+ och kanske lite dålig på att ”sälja mig” eller vad beror det egentligen på? Kanske får jag rätt på det nu när jag så småningom får en coach av AF – jag ser fram emot det i alla fall!

Jag försökte välja coach för flera månader som jag beskrev i detta inlägg, men responsen av de tre företagen jag sökte coach hos var väldigt skral. Jag ville ju veta lite om dem före jag valde, och alla företag  besvarade inte ens mina mail! Jag trodde företag ville ha kunder och därför var intresserade av att skapa bra relationer, men lång näsa fick jag!

Jag har även varit kund på Trygghetsrådet under en kortare tid, men jag förstod aldrig deras idé – de framhöll att de var så duktiga på sin affärsidé, men jag blev bara uppringd av min ”coach” var tredje månad för att denne ville pricka av mig på någon lista gissar jag – för jag skulle prata om något som jag inte riktigt kände var ”min grej” i ca 10 minuter, sedan var ”coachen” tydligen nöjd och det var tyst i mailboxen och telefonen i ytterligare 3 månader. Efter jag förstått hur det gick till orkade jag inte med Trygghetsrådets coachande längre så de kunde behålla pengarna som min förra arbetsgivare skänkt dem och slapp mig – kul att vissa företag har kommit på en lönsam affärsidé!

Nu har jag läst i Ledarartikeln – ”Fasligt så långsamt” att jag kommer att hamna i Fas 1 med coachning i 30 veckor, därefter väntar Fas 2 under 60 veckor där man kan få utbildning och arbetspraktik, och till sist hamnar man i den omtalade Fas 3 på obestämd tid med någon slags sysselsättning. Egentligen skulle jag främst behöva praktik, så skulle Sverige troligen vara kvitt en person i arbetsmarknadsstatistiken men jag gissar att de har ett ”program” att gå efter så jag inte kommer att få hjälp med en praktikplats på länge!
Nu kanske ni tror jag är en slö typ som bara väntar på att bli serverad en massa åtgärder? Kanske är jag det, eller inte! Jag har själv vid ett flertal tillfällen försökte få en praktikplats, men med min utbildning ska man inte ens vara arbetslös så de presumtiva tillhandahållarna av praktikplatser tror ju att det är något riktigt allvarligt fel på mig som inte har något jobb, så praktikplatsansökningarna har hitintills resulterat i noll intresse från eventuella arbetsgivare.

Jag får väl ta allt med ro och fortsätta att läsa mina enstaka kurser på högskolorna! Trots allt går det ingen nöd på mig mer än att jag känner mig lite utanför samhällsgemenskapen, en liten parasit enligt vissa! Man ska inte bli så ledsen för det – livet är trots allt vad man gör det till, och har man förmågan att se livskvalitén i det man har så mår man rätt bra!

Jag syns inte – det är bra!

Så skönt att vara hyggligt anonym på internet! Det är ett aktivt val jag gjort när jag valt att ha denna blogg på en allmän bloggsite istället för på någon av mina egna domäner. Lite tråkigt är det att man inte kan vara speciellt personlig även om man ger uttryck för sina personliga åsikter, för skulle jag bli för personlig så blev jag troligen inte anonym längre. Med anonym menar jag så anonym man nu kan vara på internet, för spår lämnar man efter sig!

Jag läste en ledare i Expressen idag av Fredrik Krohnman – Jakten på den felfria anställda. Där målades en mörk bild upp om vad man fick göra och inte fick göra på internet. Jag förstår att alla kan synda och

• obetänksamt lägga ut fel bilder,
  
• ha fel kläder på sig på bilderna,
  
• skriva om dumma saker
  
• och kommentera andras inlägg på nätet på ett mindre överlagt sätt,

men att företag ska få lagra det man lagt ut på nätet i hela sju år är inte sunt! På sju år utvecklas vi mycket i som människor även våra omdömen om oss själva, andra människor och omvärlden förändras, eller hör du till dem som

• röstar på samma parti som för sju år sedan,
• har samma klädstil,
• äter samma mat,
• umgås på exakt samma sätt med dina vänner,
• gillar samma TV-program o s v,

i så fall kanske det är relevant att lagra precis det du lagt ut på internet, men mot oss andra är det inte sunt att göra så! Jag förstår inte hur företag kan få sådana tillstånd! Detta är i USA, men snart är det säkert en business i EU och resten av världen också!

Diskriminerad p g a fetma?

Jag kan inte låta bli att reflektera över ett debattinlägg av Dan Andersson om att ”Feta nobbas från arbetsmarknaden”. Det låter förskräckligt, och med tanke på att även 50+:are, kvinnor i barnfödande ålder, småbarnsföräldrar, invandrare, handikappade m.f också diskrimineras, så undrar jag om det finns några kvar att anställa för arbetsgivarna?

Är det verkligen bara högskoleutbildade män under 40 år med en arbetserfarenhet på 10 år eller mer som är intressanta för arbetsgivarna?

Förresten vilka är egentligen ”arbetsgivare” idag? Är det ägaren till bolaget (som kan vara ett annat bolag) eller är det h*n på HR eller närmaste chefen som ska intervjua den arbetssökande? Undra förresten om det ingår någon kurs på universitetens PA-program för hur man bäst sorterar (ut) folk.

Jag förstår mycket väl att småföretagare kan sortera bland arbetssökanden på ovanstående grunder, för en småföretagares liv är inte alltid en dans på rosor och att ha rätt personal kan vara avgörande för ett företags överlevnad, men stora företag – borde inte de istället se till helheten d v s vad en person troligen kan prestera istället för att anta att den arbetssökande kommer att vara frånvarande från arbetet p g a ovanstående, eller alternativt aldrig kommer att kunna hänga med i resten av gruppens tempo p g a fetma, handikapp eller språksvårigheter?

I anslutning till artikeln fanns också en som ”tyckt till” med argumentet ”Tyvärr påvisar all forskning ett direkt samband mellan låga inkomster och förhöjd risk för övervikt”. Är inte det att idiotförklara alla låginkomsttagare? Det har väl inte med inkomsten att göra huruvida man äter skräpmat eller inte? Jag är övertygad att det istället har att göra med hur upplyst man är i livsmedelsfrågan!
Den som ”Tyckt till” fortsätter med ”Den med liten inkomst är ofta hänvisad till billig skräpmat av dålig kvalitét”, även det känns helt främmande för mig! Det finns massor av bra mat även för folk med liten plånbok – rotfrukter och bönor är billig mat med bra näringsinnehåll! Jag skulle nog kunna skriva ett helt inlägg om billig mat, men det får bli vid ett senare tillfälle.

Sammanfattningsvis tycker jag mig se att det behövs ökad upplysning om både vad presumtiva arbetstagare kan prestera (hur sjukdom, övervikt, språksvårigheter, VAB-perioder m.m spelar in och vad de eventuellt ger för effekter för företaget), samt en generell upplysning på ett populärt sätt om livsstil – det är kanske lite svårt att hitta nyttig mat om man inte vet vad som är bra, det kan vara svårt att ge sig tid till motion om man inte vet hur man kan göra det utan ett dyrt gymkort o s v, men det viktigaste är nog att politikerna bör fundera över vad som är mest samhällsekonomiskt – att de som arbetar försörjer ovan uppräknade grupper, eller att någon extra skattekrona kostas på för att få ut fler av dem i arbetslivet!

Folk som gnäller över alla bidragstagare och sedan inte har några bra argument till att slippa betala för ”bidragstagarna” ger jag inte mycket för – empati för sina medmänniskor är lika viktigt som ”social kompetens” eller ”relevant utbildning” brukar vara i platsannonserna!

Sänkta lägstalöner ger jobb och högre skattetryck?

Artikelarna i Aftonbladet och Expressen som refererar till den liberala tankesmedjan Timbro om att man ska sänka lägstalönerna för att skapa fler jobb gör mig bekymrad!

Kanske har de tänkt ut något klurigt som inte redovisas i artikeln, men själv ser jag framför mig människor med sådana löner som gör det omöjligt att ”vara självförsörjande” d v s omöjligt att leva på pengarna man får ut av arbetet!

Jag menar inte att alla ska kunna ha en bekymmersfri vardag trots hög konsumtion, men i alla fall att man ska kunna gå till tandläkare, läkare, skicka barn på klassutflykter, köpa det mest nödvändiga samt ha råd med mat och hyra! Att ha ett arbete som man måste komplettera sin inkomst med socialbidrag är inte värdigt, dessutom är det självfallet inte bra för samhällsekonomin och ger högre skatter i de kommuner som måste försörja många med ”lägsta lön”!

Jag förstår inte vad de menade med ”lägsta lön”, men jag hoppas att de tänkt på ovanstående effekt!

Hur skriver man ett personligt brev till en allmänt hållen annons?

Idag blev jag uppmanad att skriva ett personligt brev till en omöjlig annons! Det var en annons där de sökte ALLT inom IT, hur ska man kunna vara ”personlig” om man inte vet hur man ska rikta det personliga brevet? Jag vet inte hur medvetna folk inom rekryteringsbranschen är – det gäller att vara någorlunda ”personliga” även från arbetsgivarens håll för att kunna åstadkomma ett personligt brev med meningsfullt innehåll när man är arbetssökande.

Att söka personal kan man nästan likställa med en shoppinglista. Om någon ska kunna handla något efter listan man skrivit så måste man vara tydlig! En otydlig arbetsbeskrivning skulle kunna jämställas med en shoppinglista i denna klass:
Jag skulle vilja laga en speciell maträtt! För denna maträtt ska du handla detta åt mig:
Kött,
Mejerivaror,
Kryddor,
Ris,
Grönsaker.
Om jag skulle se en sådan lista skulle jag inte kunna komma fram till vad personen ville få till för mix för att få sin speciella rätt!
Vad ska man ha för grund för att vara intressant för jobbet? (Vad är det egentligen för kött, ris och grönsaker som efterfrågas?)
Vilka speciella egenskaper/kunskaper är högst rankade? (Hur ska man krydda?)
Hur förväntas man utföra arbetet? (Från vilket kök kommer inspirationen till maträtten?)

I deras annons stod inte mycket mer utom en liknande shoppinglista som jag beskrivit ovan, detta är ett utdrag ur deras annons:
Vi söker just nu systemutvecklare/programmerare, exempel:
.Net utvecklare,
systemutvecklare web,
Sharepointutvecklare,
Java,
JBoss,
J2EE,
HTML,
Oracel,
SQL Server,
Data Warehouse,
C,
C++,
C#,
EPiServer,
Cognos,
Visual Basic.
DB2 m.m.
Sedan följer en del floskler som står i alla andra annonser:
Du ska ha minst fem års erfarenhet av liknande arbetsuppgifter,
högskoleexamen,
du talar och skriver flytande svenska och engelska.
Meriterande:
Tidigare konsulterfarenhet,
körkort,
spjutspetskompetens inom något område.
Personliga egenskaper:
du som söker ska vara glad och positiv,
noggrann,
stresstålig och kan hålla många bollar i luften,
har en väl utvecklad servicekänsla,
vill arbeta som konsult för kortare eller längre uppdrag.

Att allt sedan var uppräknat med en sak per rad gjorde ju att annonsen såg välformulerad ut om man bara tittar till storleken på den, men vad fick man veta om vad de egentligen sökte? Egentligen ingenting, för den var så allmänt hållen så de nästan hade kunnat låta bli att skriva den!

Jag undrar – hur sjutton skriver man ett personligt brev till en opersonlig annons? Är det inte lite upp till den presumtive arbetsgivaren att formulera sin annons på ett sådant sätt så man som arbetstagare kan lyfta fram de egenskaper man har som skulle passa för tjänsten? Visst skulle jag kunna skriva ett ”personligt brev” men det skulle ju knappast ha den effekt man vanligtvis vill åstadkomma med ett personligt brev p g a annonsens utformning!
Det var ett konsultbolag som skrivit annonsen, och då är det extra viktigt för de som söker arbete på deras annons att veta vad det är som gör precis deras bolag attraktivt, i deras annons fanns inte ett spår av någon sådan formulering och konsultbolag finns det många av – både bra och dåliga! Är det meningen att man ska Googla fram en uppfattning om företaget d v s man har då störst chans att kunna läsa det negativa?
Här hade företaget i fråga kunnat sälja in sig både hos mig och hos andra via annonsen de hade. Vi som läste annonsen hamnade kanske på olika företag i slutänden, men hade kommit ihåg företaget som något positivt och anlitat deras tjänster i framtiden.

Hade jag bara arbetat i ett eller två år så skulle jag säkert kunnat beskriva det jag lärt mig/gjort under de två åren i ett personligt brev, men har man en rejäl arbetslivserfarenhet så kan man trycka på de saker man har gjort som man tror är intressanta för arbetsgivaren istället för att skriva ner sin hela arbetshistoria som passar in under punkterna som stod i annonsen! I mitt CV står en hel del, så ett personligt brev till denna annons hade med stor sannolikhet inte tillfört det arbetsgivaren eventuellt önskade, men ett personligt möte istället för ett personligt brev hade troligen löst problemet! Den presumtive arbetsgivaren hade fått mitt CV vid ett tidigare tillfälle.

Det finns många tips på nätet om hur man skriver det personliga brevet, det lönar sig att Googla om man vill ha tjänsten!
För att skriva en bra platsannons krävs research, men lite övergripande hjälp finns även för det på nätet!

Rekryteringsträff på Arbetsförmedlingen

Idag var jag på en rekryteringsträff på Arbetsförmedlingen!
Det låter suveränt – arbetsförmedlingen tillhandahåller lokaler så arbetssökande/arbetslösa och arbetsgivare/rekryterare kan träffa varandra och knyta värdefulla kontakter som sedan förhoppningsvis utmynnar i att arbetsgivaren kan tillsatta en vakans och den arbetssökande får något givande arbete som denne är nöjd med!

Hur var det då?
Med risk för många minuspoäng om AF eller min framtida arbetsgivare hittar detta på webben – det var hemskt!
Lokalerna var inte utformade så denna typ av aktivitet skulle kunna genomföras på ett smidigt sätt – rekryterarna var utspridda i tre grupprum och köerna till dem kändes oändliga för att man inte lätt kunde överblicka vilken kö som ledde till rekryterarna. Kön i ett rum såg t ex ut att gå runt hela lokalen, men den bestod av tre separata köer till tre olika rekryterare, kön till ett annat rum var gemensam men såg ut att leda enbart till en rekryterare, vilket medförde att folk omedvetet ”smet förbi” hela kön och när de blev påtalade om deras misstag av irriterade medköande, så blev även ”smitarna” irriterade och gick i många fall ut ur lokalen (för att ställa sig i en annan kö eller för att gå hem?). Sedan anser jag att kötiden kan styras av rekryterarna – det är de som ska ha pondus nog att kunna säga till när intervjun är klar! Idag fanns det många arbetssökande som satt alldeles för länge hos vissa av intervjuvarna och skapade lång kö samt irritation i leden.
Dessutom hade åtminstone ett av företagen skickat rekryterare som enbart hade till uppgift att samla in CV:n och gallra bort de minst passande arbetssökande d v s man hade egentligen inget för att man satt och pratade med ”rekryteraren”, för den som egentligen borde haft intresse av att träffa arbetssökande var inte alls på plats.

Vad händer när man äntligen kommer fram till rekryteraren?
Två gånger efter jag lämnat mitt CV (ena rekryteraren tittade t o m på det, den andre lade de snabbt i en hög för dagens CV utan att kika i det!) blev jag anmodad att titta in på rekryterarens hemsida efter lediga tjänster och även registrera mig där (varför sitter ni här om ni ändå bara vill ha internetbesök frågade jag mig), i två andra av fallen ville rekryterarna gå på lunch (det hade dragit ut på tiden p g a många intervjuer hos rekryterarna) eller hade kanske inbokade andra möten, så de samlade bara in CV:na från folket som stod i ”deras” kö … lite snopet som arbetssökande, när man hoppats på att få växla några ord så man blev ihågkommen …

Varför gick jag dit? Det kändes rätt oseriöst från rekryterarnas sida.

Jag tycker idén med denna sorts rekryteringsträff känns rätt, men det här var inte rätt!

• Lokalerna måste passa för ”kösystem”.
• Rekryterarna ska kunna hålla 3-5 minuters intervjuer med arbetssökande, längre tid är inte försvarbart vid denna typ av event.
• Rekryterarna ska inte avbryta och bara gå därifrån (oavsett tid) om de fortfarande har kö till dem. Rekryterarna skulle istället på ett smidigt sätt kunna avsluta med 3 minuters snabbintervjuer – det skulle se seriösare ut i alla fall och skulle ge oss arbetssökande en indikation på att rekryteraren i fråga åtminstone hade vanligt hederligt bondförnuft mellan öronen!

Nu har jag skällt så det fortfarande osar mellan raderna i dagens blogginlägg, men vi var många som blev besvikna på dagen och jag vill med detta spår på nätet ge uttryck för vad vi kände efter rekryteringsträffen, kanske läser någon med makt att förändra, detta inlägg och tar till sig återkopplingen.

Stjäla jobb vill jag!

Gunnar Wetterberg , Samhällspolitisk chef på SACO hade en artikel idag på Expressens Ledare om Fas 3. Tydligen har det varit en del debatter i TV om att arbetslösa/arbetssökande i Fas 3 utför riktiga arbetssysslor utan avtalsenlig lön, det var det dummaste jag hört på länge!
Riktiga fas 3-jobb är inget problem

Vad vill man när man är arbetslös?
Bli sedd som en andra sortering av arbetskraft som eventuellt bara besitter ålderdomlig latent kunskap eller få visa framfötterna, få goda referenser och på sikt få ett jobb och komma ur bidragsberoendet?

Vad är det för snack att överhuvudtaget tramsa om att man inte ska få utföra ”riktiga arbetsuppgifter” under Fas 3? Självklart är det PRECIS vad man ska få göra, givetvis efter sin förmåga men ett riktigt jobb ska det vara!
Det tar tid att bryta ner en människa till det stadium man börjar tvivla på sig själv, sin prestation och sina kunskaper, därför kan det också ta tid att bygga upp en effektiv människa igen. Sådant måste man acceptera både som arbetssökande i Fas 3 och som redan fullvärdig och således inne i arbetsmarknaden!

Jag skulle inte önska göra arbetsuppgifter som jag inte fick visa framfötterna på, men skulle kunna acceptera det en kortare period för att få goda referenser till ett arbete på den ”riktiga” arbetsmarknaden! För att få mina referenser skulle jag gladeligen gå med på att inte ha avtalsenlig lön under den perioden! För att komma ur bidragsberoendet är det faktiskt värt den uppoffringen!

Jag har ett antal gånger under senare tid sökt praktikplats, men då jag har ett bristyrke har de troligtvis trott jag var oseriös som trott att jag behövde praktik för att komma ut på arbetsmarknaden. Ibland kan man faktiskt behöva praktik även om man är högutbildad och har en lång yrkeserfarenhet i ett bristyrke. Jag kan givetvis inte ändra på förutfattade meningar, men jag kan försöka förklara mig för dem som är öppna för att se världen i fler nyanser än svart och vitt!

Jag har lång tid kvar till Fas 3, men om jag kommer ända dit hoppas jag på att ”bli utnyttjad” till att göra ”riktiga arbetsuppgifter”, och jag lovar att jag ska göra dem så snabbt och effektivt att jag slår den eventuella ordinarie personalen i snabbhet, idémässigt och göra arbetet med hela själen!

Att vara osynlig på Internet men ändå där

Jag har funderat mycket på om det går att vara osynlig på internet när man nu ändå finns där – går det?

Det vanligaste sättet är väl att ha en e-mail adress som man inte har sitt namn i utan mer är åt hållet ”grön.anka@…” (den adressen är inte min om den nu finns). Många gånger har folk i alla fall sitt namn i adressen, eftersom de skriver in sitt namn när de registrerar mailadessen på ”hotmail”, ”yahoo” eller någon annan som tillhandahåller gratis mailadresser. Skriver man inte in sitt namn utan bara t ex ”Grön” som förnamn och ”Anka” som efternamn, så kan man känna sig trygg tror många. Jag kan nästan hålla med där – man är rätt trygg eftersom de flesta inte förstår hur lätt det trots allt är att spåra en mailadress en liten bit till. Precis till användarens dator kanske man inte kommer, men ibland så är det väldigt nära till den i alla fall. Hur som helst bör man komma till användarens ISP (Internet Service Provider d v s Internetleverantören – typ Telia, ComHem eller någon av de andra aktörerna på den marknaden). En ISP har ju ingen skyldighet att lämna ut IP-adressen, för det är den man kan följa via mail till en enskild användare såvida denne inte har gjort något brott som kan ge  fängelse, och då lämnas bara uppgifterna ut till en myndighet.

En blogg med bara ett alias är säkert det näst vanligaste men jag är ju ny i den här världen, så jag kan inte riktigt komma på vad det kan ge för ”konsekvenser”. Hur som helst loggas säkert IP-adressen av den som tillhandahåller bloggen – i mitt fall Worlpress – och även där går det ju att plocka fram vem som äger bloggen via ISP:n. Man blir trots allt mindre anonym i en blogg än man kan vara via mail tror jag, eftersom man i en blogg faktiskt avslöjar en del om sig själv – kanske var man bor, hur gammal man är, vad man arbetar med, intressen, familjesituation o s v – allt sådant går att pussla ihop för den som är intresserad av att ”hitta” folk och sedan är man inte anonym längre.

Jobbcoach är det något man bör ha?

Under veckan som gått fick jag för mig att ta kontakt med några jobbcoacher för att se om det kunde vara något för mig. I en av de presumtiva jobbcoachernas automatiska svarsmail stod det att de kommer att höra av sig inom 4 timmar räknat under arbetsdag (kl. 8-16, må-fr). Jag räknade naturligtvis med att bli väckt av en telefonsignal dagen efter jag skickat min förfrågan, men det hände faktiskt inget!
Vid 12-tiden kom det en förfrågan per mail om var jag bodde så de skulle kunna vidarebefordra min förfrågan till ansvarig person, från en av de tre företagen som tillhandahöll jobbcoacher. De andra två företagen har jag inte hört något av alls, kanske vill de bara ha stora grupper av arbetssökande direkt från arbetsförmedlingen! Jag såg bilder på en av bolagens hemsidor med rätt många människor i en grupp – det är kanske så de jobbar!

Vad vill jag med en jobbcoach? Jag tror inte jag får något jobb via dem, men jag hoppas få hjälp med att hitta en praktikplats åt mig. Det kanske låter tokigt för dig som läser detta, men jag trodde det skulle vara lätt för en i mitt bristyrke att hitta en praktikplats. Helt ärligt trodde jag t o m att företag skulle kasta sig över ett sådant erbjudande – så många företag verkar behöva hjälp av min yrkeskategori av olika slag och att då få den hjälpen t o m gratis, borde ju vara riktigt attraktivt! Istället verkar det som om företagen undrar vad som är fel, och tycker antagligen att jag borde kunna skaffa mig ett jobb utan praktikplats.
Det enda problemet jag har är att jag tappat kontakten med mina forna arbetskamrater sedan hela stället jag jobbade på lades ner, så jag har inga referenser att plocka fram. Det var dumt av mig att inte bibehålla kontakten för jag har ett jobb bara jag har två till tre referenter som de får ringa upp.

Jobbjägaren på Kanal 5

Förra veckans program av Jobbjägaren på TV 5 där huvudpersonen hade varit arbetslös i 10 år fick ett jobb på ett Café, var väl så där att titta på. Det var lite för mycket socialpornografi för att jag skulle tycka att det var riktigt bekvämt att se programmet, men jag kunde givetvis ändå inte låta bli!

Jag är inte riktigt bekväm med program som lämnar ut folk för mycket, även om människorna som deltar i programmet tycker att det är OK. Vem vill att någon okänd kommer hem till en och tittar om allt är städat, vad man gör på dagarna, hur mycket tid man ägnar åt att söka jobb m.m.? Jag vill det inte i alla fall, mitt liv innanför min dörr är mitt eget liv som jag vill disponera utan att hela världen (ja, jag tittar på programmet på Kanal 5 Play, och där kan alla som har en dator med hyfsad prestanda se programmet) ska kunna ha inblick i det. Jag inser att deltagarna byter till sig ett jobb genom att lämna ut sig och förhoppningsvis anar de sig till konsekvenserna av att bil en doku-kändis – gör man inte för dumma uttalanden får man folks sympatier, men talar man före man tänker kan omdömet bli hårt!

Huvudpersonen var en rar tjej som försökte efter sin egen förmåga, tråkigt nog kom det fram i programmet att hon ljög för sin man – han fick alla mina sympatier – en riktigt reko kille!  Att avsnittet slutade lyckligt ingår väl i programidén – vi är vana vid att sagor (om man nu kan göra den jämförelsen här) slutar bra, och skulle inte huvudpersonen ha hittat ett arbete med hjälp av Jobbjägaren, så hade ju programidén varit förstörd.

I denna veckas program hjälpte Jobbjägaren mor och son att hitta varsitt arbete. Åter igen grävdes det en hel del i hur familjen levde och vad som pågick i hemmet under dagarna. Deltagarnas interaktion med varandra lämnades ut i TV-rutan och modern skildrades i stundom dålig dager med sina orala utfall mot sina barn.
Även veckans deltagare fick belöning för deras slit i TV-rutan – de fick var sin provanställning, och jag tror det var jobb som passade dem bra! En liten fadd smak fick man dock av att Jobbjägaren/Kanal5 verkade ha tjatat till sig jobben i fråga – kanske mot att arbetsgivarna fick en slags produktplacering i programmen genom att namn och skyltar för arbetsgivarna glimmade förbi när kameran filmade, för huvudpersonerna fick bara provanställningar som det i ett fall inte ens fanns pengar till en förlängning för.