Diskriminerad p g a fetma?

Jag kan inte låta bli att reflektera över ett debattinlägg av Dan Andersson om att ”Feta nobbas från arbetsmarknaden”. Det låter förskräckligt, och med tanke på att även 50+:are, kvinnor i barnfödande ålder, småbarnsföräldrar, invandrare, handikappade m.f också diskrimineras, så undrar jag om det finns några kvar att anställa för arbetsgivarna?

Är det verkligen bara högskoleutbildade män under 40 år med en arbetserfarenhet på 10 år eller mer som är intressanta för arbetsgivarna?

Förresten vilka är egentligen ”arbetsgivare” idag? Är det ägaren till bolaget (som kan vara ett annat bolag) eller är det h*n på HR eller närmaste chefen som ska intervjua den arbetssökande? Undra förresten om det ingår någon kurs på universitetens PA-program för hur man bäst sorterar (ut) folk.

Jag förstår mycket väl att småföretagare kan sortera bland arbetssökanden på ovanstående grunder, för en småföretagares liv är inte alltid en dans på rosor och att ha rätt personal kan vara avgörande för ett företags överlevnad, men stora företag – borde inte de istället se till helheten d v s vad en person troligen kan prestera istället för att anta att den arbetssökande kommer att vara frånvarande från arbetet p g a ovanstående, eller alternativt aldrig kommer att kunna hänga med i resten av gruppens tempo p g a fetma, handikapp eller språksvårigheter?

I anslutning till artikeln fanns också en som ”tyckt till” med argumentet ”Tyvärr påvisar all forskning ett direkt samband mellan låga inkomster och förhöjd risk för övervikt”. Är inte det att idiotförklara alla låginkomsttagare? Det har väl inte med inkomsten att göra huruvida man äter skräpmat eller inte? Jag är övertygad att det istället har att göra med hur upplyst man är i livsmedelsfrågan!
Den som ”Tyckt till” fortsätter med ”Den med liten inkomst är ofta hänvisad till billig skräpmat av dålig kvalitét”, även det känns helt främmande för mig! Det finns massor av bra mat även för folk med liten plånbok – rotfrukter och bönor är billig mat med bra näringsinnehåll! Jag skulle nog kunna skriva ett helt inlägg om billig mat, men det får bli vid ett senare tillfälle.

Sammanfattningsvis tycker jag mig se att det behövs ökad upplysning om både vad presumtiva arbetstagare kan prestera (hur sjukdom, övervikt, språksvårigheter, VAB-perioder m.m spelar in och vad de eventuellt ger för effekter för företaget), samt en generell upplysning på ett populärt sätt om livsstil – det är kanske lite svårt att hitta nyttig mat om man inte vet vad som är bra, det kan vara svårt att ge sig tid till motion om man inte vet hur man kan göra det utan ett dyrt gymkort o s v, men det viktigaste är nog att politikerna bör fundera över vad som är mest samhällsekonomiskt – att de som arbetar försörjer ovan uppräknade grupper, eller att någon extra skattekrona kostas på för att få ut fler av dem i arbetslivet!

Folk som gnäller över alla bidragstagare och sedan inte har några bra argument till att slippa betala för ”bidragstagarna” ger jag inte mycket för – empati för sina medmänniskor är lika viktigt som ”social kompetens” eller ”relevant utbildning” brukar vara i platsannonserna!